Huvudet spränger, smärtan i halsen är inte rolig, ilandet i ena armen är väl inte precis så härlig. Det som gör det värre det är väl att behöva saknar min små kattungar där uppe på bilden. Två av sex stycken har jag träffat inom dessa två-tre månaderna. Ett stort minus, men ett plus att jag fått träffa i alla fall två av dom. Ska krypa ner under täcket och hoppas på att jag blir bättre imorgon. Sandra har varit sjuk för många dagar, enligt mig, så ska försöka bota henne med några jordgubbar på sängen. Kram.

EDIT: nyss svalt min första tablett på ungefär ett halv år.